Juni 2016

Juni 2016

Det är mycket känslor i mig under den här perioden som jag reflekterar över och tänker på.

Vilken resa.

En resa jag inte önskar någon annan, eftersom den sätter så djupa sår och symptom som kanske aldrig kan försvinna. Men samtidigt så mycket säkerhetsbarriärer jag byggt upp och lärt mig under resan, vilket gör att jag uppskattar mig själv och mitt liv på ett annat sätt idag än för ett år sedan.

För ett år sen låg jag med migrän, nästan varje dag. Så mycket huvudvärk att jag inte klarade av att jobba, behövde sitta i eget rum, svårt att koncentrera mig, somnade vid matbordet hemma. Lättirriterad och arg. Sov kopiösa mängder.

En dag utan värktabletter fanns inte på kartan. Så länge jag tog mig till jobbet så skulle saker och ting tillslut lösa sig. 

Jag skulle lösa det. 

Jobbet. Livet. Glädjen som försvunnit. Komma över känslan av likgiltighet. Måste vara lycklig, varför kände jag mig inte lycklig? 

Att ta ansvar, varför ska det vara så svårt att förstå att saker och ting löser sig, även om du inte är där. Jobbet, kärlek, livet. 

Det blir så om du lever för andra. Det är inte sunt. 

Jag har under det senaste året kommit fram till att Du lever för dig själv, och när du väl insett det och vågar prioritera dig själv högst upp så är det enklare att älska och leva med andra.
Panikångest och gråt, ångest över livet och jobbet. Hjärnan saktade säkert och långsamt in i en slags dvala under hela vintern/våren, tills kroppen inte orkade längre och hela mitt liv rasade ihop. 

Jag ville inte leva längre. Och jag är glad att jag hade personer i min närhet som gjorde allt för mig, att få mig på andra tankar och tröstade min trasiga själ. Jag kommer alltid vara er så otroligt tacksam att ni fanns där för mig och inte ens ville tillåta mig att tänka så onda tankar.

Jag ska ägna första delen av semestern om någon vecka att läsa igenom alla blogginlägg en gång, reflektera, summera, påminna mig själv om vad som varit, men också våga se framåt, kanske formulera vad framtiden ska bestå av i mitt liv. 

Först nu kanske jag är redo för det.

Men det bästa är att man alltid får formulera om meningen med livet och vad det ska innebära. Vi slutar aldrig att utvecklas, och man behöver våga prata med sig själv ibland för att vara närvarande i livet – så det inte är slut sen, och så kom man på att man missat allt som man ville göra eller känna.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s